Sara Hojjati | Lions forskningsfond mot folksjukdomar

Individanpassad behandling vid multipel skleros

Multipel skleros (MS) hör till de vanligaste neurologiska sjukdomarna bland unga vuxna, med risk för utveckling av permanent funktionsnedsättning. Totalt i Sverige lever ca 20 000 personer med MS. MS kan i nuläget inte botas men det finns flera bromsmediciner tillgängliga som minskar risk för sjukdomsaktivitet och funktionsnedsättning. Dock saknas kunskap om hur bromsmedicinering kan individanpassas och därmed uppstår risk för både över- och underbehandling. Detta innebär konkret att patienter riskerar att utsättas för farliga biverkningar av given behandling i onödan (överbehandling) eller riskerar en permanent funktionsnedsättning på grund av ineffektiv behandling tidigt i sjukdomsförloppet (underbehandling).

Baserat på våra preliminära data har vi en hypotes om att det finns avvikelser i den kemiska sammansättningen i vit hjärnsubstans tidigt hos MS-patienter som kan förutsäga risk för framtida funktionsnedsättning. Dessa avvikelser kan inte upptäckas med sedvanlig magnetkameraundersökning (MR) utan det krävs specialiserad MR, så kallad MR-spektroskopi. Avvikelser i den kemiska sammansättningen i vit hjärnsubstans avspeglas sannolikt också i ryggvätska och blod hos MS-patienterna. Detta kan sammantaget ge mycket bra förutsättningar att över tid följa förändringar vid MS och kunna anpassa behandlingen därefter.

För att förstå sambandet mellan kemiska avvikelser i hjärnsubstansen och patientens sjukdomsförlopp kommer vi att använda metoder som maskininlärning och artificiell intelligens (AI). Genom att analysera stora mängder data kan dessa metoder hjälpa oss att se mönster som är svåra att upptäcka med vanliga statistiska metoder. Vår forskningsgrupp har följt ett unikt patientmaterial om ca 150 MS-patienter och deras sjukdomsförlopp i upp mot 15 års tid. Genom att kombinera uppföljning av kliniska data med resultat från MR-spektroskopi och analyser av ryggvätska och blod är målet att finna mönster som kan kopplas till olika kliniska långtidsutfall – allt i syfte att öka kunskapen om sjukdomens förlopp och hur den enskilde MS-patienten bäst kan behandlas.